Efter en lång tystnad så spändes bågen...

Värnamo GP

Det har varit tyst från min sida sedan Vätternrundan, idel jobbresor till Kina och Europa har helt enkelt inte givit den tid som jag behöver för att cykla på någon högre nivå och då inte så mycket att skriva om för den delen heller.
Dessutom ledde resorna till att rehabträningen blev lidande och den segdragna rygg/höft åkomma som jag dragits med sedan i vintras återkom till viss del. När jag nu ett par veckor efter högsommaren kommit igång igen så är det inte mycket kvar av säsongen och det blev därmed en extremt sen premiär av 2019 års tävlingssäsong för egen del, ja den började med Svanesunds linjelopp härom helgen.
Svanesunds linjelopp har en bana som jag gillar, loppet går mindre än en timma från Göteborg och brukar samla en bra gäng av H40 cyklister. Detta år sammanföll det dock med VM i Polen så en del åkte dit och klungan var därför något mindre i år.
Min tanke med det loppet var helt enkelt att få en genomkörare och känna av var jag stod mot konkurrensen.
Trotts en del försök så höll klungan ihop och med minnet från förra årets krasch på upploppet (jag själv inte inblandad) samt att jag tycker det är alltför många som spurtar i veteran klasserna utan koll på vare sig själva eller medtävlarna, med krascher som resultat, tänkte jag låta bli o spurta helt enkelt. Men så drogs spurten igång väldigt tidigt, upploppet är långt och gubbarna föll av en efter en, så satt man där med i toppen av klungan trotts allt, utan att egentligen förtagit mig eller krigat om placeringen. Min initiala passivitet hade dock lett till att jag låg någon cykellängd för långt bak så fick nöja mig med en 4:e plats för dagen. OK som premiär och gav ett sug efter mer.

Så efter en bra klubbträning på tisdagen så sattes målet att även köra Masters cup avslutande GP lopp i Värnamo i helgen.

Kanske inte helt optimal planering med tanke på att vi var bjudna på 40 års kalas på lördagen och H40 startade tillsammans med senior o H30 klassen kl. 08:00 i Värnamo... Det var bara att bita ihop när klockan ringde 03:30 och man bara fått några få timmars sömn.

Att bilens termometer visade 3-4 grader på vägen till Värnamo piggade inte upp heller.

Sömnbrist och att jag överhuvudtaget inte är en person som gillar att gå på maxpuls innan lunch kändes av under uppvärmningen men planen var klar, jag skulle inte bara sitta med o känna mig för under loppet.

Loppet som väntade var 50 min + 1 varv på en snabb GP bana utan några egentliga igångdrag.
Direkt efter start gick jag upp i täten och såg till att hålla mig där genom hela loppet, försökte komma i utbrytning, bryggade när andra provade och var allmänt aktiv. 

Ganska tidigt lyckades Vincent Andersson i Seniorklassen samt Peter Eggertsen i H30 få en lucka på drygt 30 s som de lyckades hålla in i mål.
I H40 klungan var Jönköpings CK inledningsvis aktiva och Rocket racing jobbade för att hålla ihop klungan så att en av deras spurtstarka cyklister skulle kunna ta hem det hela. Själv gillar jag som sagt inte klungspurter i veteranklasserna och tänkte inte vänta till upploppet. På sista varvet var planen därför att satsa allt på ett kort.
Med dryga kilometern kvar låg jag som andre man bakom Thomas Åström som jag vet är stark, ogillar tighta klungspurter han med och går gärna på en långspurt om tillfälle ges.
Hade tänkt att satsa på att gå förbi i näst sista kurvan men då jag hade bra mycket högre fart än Thomas  i kurvan innan så tänkte jag att det får bära eller brista så jag körde trotts att det kanske var 300 m tidigare än plan. Bågen spändes, jag var först in i näst sista svängen, men sen brast bågen. Fanns inte tiillräckligt med krut kvar i benen och jag käkades upp på upploppet av resterande gänget. Inte så ledsen för det dock, jag genomförde loppet till 100% enligt plan, kroppen var rätt OK men saknar den sista spetsen pga av säsongens ryggproblem och brist på träning. Så nu har man lite o jobba med under vintern och slipper jag problemen med ryggen i vinter så kan 2020 bli riktigt roligt. :-)

Ha det gott, Björn

Ändrad plan för säsongen, Rehab och nytt mål med SUB7 på Vätternrundan.

Drygt en månad har passerat sedan senaste blogginlägget och från att ryggproblemen peakade på Mallorca så har det körts en hel del rehab, rulle och stretching och även om jag inte är ”ute ur tunneln” så börjar jag skönja ljuset.  Att det inte finns någon quick fix för problemet är bara att acceptera och metodiskt jobba på att stärka upp muskler, öka rörligheten samt hjälpa återhämtning o blodcirkulationen på vägen.
Länge hände ingenting, ja faktiskt var jag i regel sämre dagen efter ett rehab pass än innan, men nu verkar jag kommit över en tröskel i träningen och från att ha haft dåliga till riktigt dåliga dagar, går det åt att ha dåliga dagar till mer eller mindre symptom fria dagar.

Är övertygad om att ökad rörelse, styrka är ett bättre alternativ än att försöka vila bort problemet, men samtidigt är jag medveten om att köra på som vanligt med cykelträningen, tävla och ”bara” lägga till rehab knappast skulle funka det heller. Därför har cykelträningen hållit sig mest runt FTP o däromkring, korta intensiva intervaller har fått vänta, likaså tävlingar då jag vare sig skulle kunna prestera som normalt och inte skulle de höga effekttopparna gynna mitt ”tillfrisknande” heller för den delen.
Att det ska bli tävlingspremiär så småningom denna säsong har varit min övertygelse hela tiden, men det får ske när kroppen är redo.

Målet för säsongen har därmed ändrats och från att ha Masters cup och SM som huvudmål har fokus ändrats till att försöka ta mig runt Vättern på under 7 timmar tillsammans med Göteborgsklubben Giro Cycle Club som förra året körde in på den imponerande tiden 6:50.
Att köra runt Vättern under 7 timmar ställer lite andra krav än att tävla i 2-3 h och kombinationen med träning runt FTP rimmar bättre med att köra Vättern än att tävla. Nu är det helt klart så att för att köra SUB7 så krävs det även att man klarar upprepade effektökningar också, och i takt med att ryggproblemen minskat lite har jag även börjat köra en del mer intensiva pass också. 

CK Masters klubbträningar på tisdagarna som jag leder är ett sådant pass. Här blandas frifartssträckor som är ren tävlingssimulering (och kul) med lagtempon mm.. Att köra dessa pass med starka elitcyklister är fostrande och en utmaning varje gång. Det framgår också tydligt att min kropp inte är van vid de effektspikar som krävs på frifartssträckorna, men även här börjar trenden peka åt rätt håll där musklerna inte tar totalslut med en gång vid högre effekter.

Mastertisdag innebär mjölksyra!

Göteborgsserien som går på Volvo Cars demobana med ett par veckors mellanrum har jag fram till härom veckan avstått denna säsong, men nu var det dags för ett försök.
Banan kan dras med ett par olika alternativ och denna gång var det inlagt ett par extra lågfartskurvor, vilket innebär ordentliga igångdrag.

Då det enbart finns en seniorklass, startade jag som Mastercyklist alltså med elitcyklister och seniorklass. Loppet blev ett brutalt uppvaknande om vad högintensiva intervaller innebär och vad som saknats i min träning. Med banans dragning fanns få ställen till vila och med 2 igångdrag á 750 w inom 1 minut för att sen gå in i den kuperade delen av banan var milt sagt jobbigt. Efter 20 minuter och som siste man i klungan och en begynnande känning i ryggen valde jag att kasta in handduken. Nöjd ändå, målet var ändå att få provat på hög intensitet i tävlingsform igen och bättre att bryta i tid innan känningen i ryggen blev värre.

Förra veckan hade en rad kvalitetspass, Mastertisdagen var hård, nära 40 personer lockades av den fina kvällen och en runda som erbjöd både frifart o två lagtempon. 

På Nationaldagen hade VOID öppet hus och Maurten i ledning av Mattias Reck höll i ett kvalitetspass med 4x lagtempon i över 30 gradig värme. Evenemanget drog rekordmånga deltagare och avslutades med grillning. Ett mycket uppskattat event som på senare år blivit tradition.

VOID Classic på nationaldagen.

Maurten depån kom väl till pass i värmen.

På lördag är det då dags för elddopet, ska man cykla runt Vättern under 7 h så är det mycket som ska klaffa. Utöver att man ska ha gjort rätt förberedelser, ha en bra dag, undvika mekaniska problem likväl andra missöden på vägen, så ska vädret vara lagom varmt och lite vind. Sen ska dina lagkamrater också ha en bra dag och gruppen fungera som en enhet osv.. 

Jag har fått en rad positiva signaler de senaste veckorna och formen är trotts allt rätt OK, om jag förvaltar de sista dagarna rätt så har jag goda förhoppningar om att få en riktigt fin dag på lördag. 

Veckan så här långt har innehållit Massage, likaså sista Osteopatbesöket för ryggen gjort och några besök i bastun då det finns ”risk” för 25 graders värme på lördag.

Återstår ändå en del detaljer: De sista passen ska köras för att benen ska vara pigga o laddade, ett o annat glas rödbetsjuice står på menyn, energidepåerna laddas, energi utmed vägen förberedas så jag inte väggar sista tredjedelen osv..

På lördag 19:07 vet jag svaret om vi som lag klarade SUB7 och om jag är en del av laget som rullar in i Motala under måltiden. Hur loppet utvecklar sig och om vi klarade målet får jag återkomma i nästa inlägg.

Till dess, kör säkert o ha skoj.

2 veckors semi-vila, resa till Kina och premiär med Vätterngänget

Backträningspass på Mastertisdag. Foto credd till Daniel Breece för övre bild.

Ryggproblemen som ”peakade” på Mallorca har gjort att jag tagit 2 veckors semivila med förhoppningen att ryggen och vänster höft/ben ska återhämta sig. Under dessa 2 veckor har jag endast kört pass på max 1 h och på relativt låga effekter för att inte påfresta kroppen. Samtidigt har jag kört rehab övningar och bålstyrka. Rehaben har till 90% bestått av övningar med gummiband. Insett att det inte finns någon quickfix för detta och säsongen kommer få ett annat fokus och med målsättningen att komma tillbaka i fullgod form senare.

Senaste veckan var jag även på tjänsteresa till Kina och träningsmöjligheterna under en resor som denna är begränsade. Hade helt klart varit enklare om man valt löpning istället. Nu blev det 2 pass på hotellgymmets motionscykel samt rehab pass. I början av resan var jetlagen förstås en faktor och kvalitén på motionscykeln är inte helt 100…

Åker i snitt 3 gånger per år till Kina men försöker styra dem till att inte störa säsongen allt för mycket.

På resor som denna blir det i regel sena arbetsdagar och gemensamma middagar som är svåra att backa ur vilket även begränsar möjligheterna till träning. 

Maten på dessa middagar är ofta en utmaning, vi som gäster har inte något att säga till om vad som serveras utan det är förbeställt av våra Kinesiska värdar. Middagarna är så kallade ”runda bordet” middagar med fler rätter än middagsgäster. Ofta hittar man ett par rätter som smakar OK eller bra, men ofta finns det en eller ett par som är en riktig utmaning. Och utmanad blir man att testa just dessa rätter. På denna middag fanns det kanske inte några riktiga värstingar men fisken serverades med ben, inälvor och ögon, hönan med huvud o fötter osv., en syn som får oss svenskar att höja på ögonbrynen.

Exempel på middagsmaten i Kina

Hemresan på fredagen gick kl. 23 från Shanghai och jag hade en förhoppning om att kunna sova på planet och därmed hyfsat snabbt komma in i dygnsrytmen igen. Så blev det dock inte, sov inte en minut och var rätt groggy hela lördagen.

På söndagen tänkte jag testa kroppen och slöt upp med ett par ur Vätternrundan gänget. Giro Cycle club har satt målet att köra under 7 h runt Vättern i år igen och bett mig ansluta till denna satsning. 

Med samling i Lindome var planen att efter uppvärmning ner till Kungsbacka så skulle vi köra belgisk kedja ner till rondellen strax innan Varberg där vi vände runt för att sen köra tillbaka till Lindome igen. Med cykel till o från Lindome landade rundan på lite över 140 Km. Nu var vi inte så många som kunde köra idag pga många andra aktiviteter denna helg, i princip var vi 7 man som gick runt större delen av turen. Förhållandena var inte idealiska heller med kraftig sidvind och med en del trafik kunde vi inte köra i en riktig vinge. Trotts detta matade vi på rätt bra och lyckades sno den långa KOM’en från Kungsbacka till rondellen innan Varberg. Lång KOM = 56 min o 31 s och 44 Km/h i snitt, detta då med ett antal samhällen med rondeller och vägbulor som passeras.

På vägen hem började dock ryggen göra sig påmind ordentligt och i slutet kom även Jet lagen och låga energinivåer att göra sig påminda. Hade bara kört med sportdryck under turen och skulle med lite eftertanke även tryckt i mig ett par gel’s och kanske en bar.
Eftermiddagen tillbringades sen framför TV'n och 1:a linjeetappen på Giro de italia.

Summerat så gav dagens tur en signal om att ryggen inte är bra trotts 2 lugna veckor, så mer rehab behövs och kommer behövas under lång tid framöver och förmodligen så länge som jag håller på med cykel. På tisdag väntas klubbträning, kortare pass men med mycket högre intensitet när det väl går fort. Få se hur ryggen fixar det. Gäller nu att hamna i en balans där rehab hinner göra verkan samtidigt som jag ändå kan träna på en hyfsad nivå.

Hoppas med det att jag även ska kunna göra tävlingspremiär senare i sommar.

Ha det gott o kör försiktigt.

/Björn Calavin  

Ändrade planer på många plan

Sist jag skrev så nämnde jag att det inte skulle bli någon resa till Mallorca denna vår, men planer kan ändras och när TUI annonserade om resor till Alcudia 2200 kr (flyg + hotell) så var det svårt att motstå. Nu skulle det inte vara idealt att lägga en tung vecka med träning precis innan premiären på Kinnekulle men då familjen skulle följa med fick det bli en kombination av träning o familjeresa.

Vi lämnade ett Göteborg med ett strålande väder och anlände till ett kylslaget o blåsigt Mallorca. Tror nog inte jag varit på ön med ett så dåligt väder någon gång. 

I Puerto Pollensa hade en segelbåts förtöjningar brustit och den blåst upp på stranden, även i Palma Nova rapporterades det om båtar som slitit sig o blåst upp på land.

Puerto Pollensa efter busvädret.

Första turen fick därför bli en kortare tur på morgonen med lite intervaller på hyrcykeln. 2 set med 3-1 och 1 set med 40-20. Turen gick från Alcudia- Sa Pobla- Inca- Sencelles- Costix- Sineu- Sankta Margalida- Alcudia, totalt ca 70 Km.
Inledningsvis i lättare regn men med kraftiga vindar, för att sen övergå till hällregn. Långa ärmar o ben, skoöverdrag, långfingrade handskar, ja hela kittet på, ändå kom jag hem dyngsur. Trotts att det är högsäsong för cyklister på Mallorca, mötte jag inte en enda cyklist på hela turen förrän väl tillbaka i Alcudia. Frugan nämnde väl något i stil med att få är så envisa som jag och ska trotsa vädret, om jag ska uttrycka det milt...

Ja cyklister finns det annars gott om här på ön denna vecka. Till helgen går Iron Man tävlingen och därefter Mallorca 312. Vart man än vänder sig ser man en cyklist, förutom på min premiärtur då, på vissa platser mer än andra. Tankstelle och vägskälet vid akvedukten nedanför Gorg Blau där man tar av mot Sa Calobra fullkomligt översvämmas av cyklister. Ca 1000 cyklister varje dag tar sig ner o upp till Col de Reis från Sa Calobra. En 9,5 Km lång backe med 7% i snittlutning. Vissa researrangörer har dukar upp hela bufféer på de olika passen och fika stoppen med hjälp av följebilar. Kaféer annonserar om vilka cykelarrangörer som har dem som officiellt fika ställe osv.. Ja cyklismen är stor på Mallorca vid den här tiden på året.

Bild tagen efter turen till Sa Calobra, avsevärt färre cyklister än tidigare på dagen...

Mitt andra pass skulle så ta mig till Sa Calobra. Har kört ner o upp för backen tidigare men aldrig lyckats prestera riktigt här. Tog det därför lugnt dit med tanke på att 30-40 min all out väntade. På väg utför insåg jag att jag nog aldrig sett så många cyklister och bilister här tidigare. Antar att det fanns ett uppdämt behov efter ett par dagar med busväder och att alla nu otåligt gett sig iväg hit.
En strid ström av cyklister o bilister formade en kö utför Col de Reis ner till Sa Calobra. Något jag skulle bli varse även kom att råda uppför senare.

Vägen ner till Sa Calobra.

Väl nere i Sa Calobra tog jag en kort paus o sträckte på ryggen. Har haft problem med ryggen i många år och det brukar förvärras under vinterträningen då den tenderar att bli mer statisk på vintercyklingen och Monarkpassen än ute träningen under sommarhalvåret. Nu har jag kört en del styrketräning under vintern och fram till mitten av Februari hade jag varit helt fri från ryggproblem. Men någonstans i mitten av Februari gick något fel och under 2 månader har jag nu dragits med en vänstersida som hämmar mig kraftigt. Utöver smärta så är vänster ben/höft o ryggen ständigt trött.
När jag cyklar visar det sig inte speciellt mycket förrän jag börjar närma mig tröskeleffekt eller där över. När tröttheten börjar slå till så blir snedfördelningen väldigt uppenbar. Siffror som 45-55% fördelning eller värre än så är inte ovanlig. Ja med den snedfördelningen är man inte direkt ett hot i Masterklasserna…

Nåväl, tillbaka till Sa Calobra, efter att ha sträckt ut ryggen hoppade jag upp på cykeln o satte av uppför Col de Reis. Ganska snart insåg jag att det även bildades kö uppför. Bilarna fungerade som en effektiv vägspärr bakom långsammare cyklister och det blev en del av o på till en början.
Jag matade dock på så gott det gick utan att spränga mig. Hade satt på mina effektpedaler på hyrcykeln och la mig på en effektnivå som borde hålla hela vägen upp. Fungerade ungefär i 15 min sen gav ryggen upp. Lyckades dock hålla uppe tempot en stund till och vid 6 Km var jag 1:20 före min tidigare bästa tid. Men där var det stopp, nu gjorde ryggen riktigt ont och när  ryggen gav upp helt och jag kom in i de brantare partierna så klarade vare sig rygg, ben eller huvud att hålla tempot. Slutade därför på en sämre tid än mitt pers och helt klart var det inte den signal jag ville ha från kroppen så här ett par dagar före premiären i Kinnekulle. 

Tydligt trendbrott när ryggen gav upp helt...

Efter att passerat Tankstelle och tagit mig ner till Selva och vidare mot Sa Pobla så gjorde jag en sista effektökning på platten mot Alcudia. På platten, sittandes nere i bocken kände jag inte av ryggen och kunde under lite över 10 minuter mata på långa stunder mellan 300-370w utan smärta, detta efter nära 4 h cykling. Åtminstone en positiv signal som jag får ta med mig från detta pass.

Efter detta pass fick ryggen vila en dag, hoppas detta kan göra att ryggen får återhämta sig något, för att kunna få till ytterligare något pass innan det bär av hemåt igen.
Om kroppen fortätter att skicka fel signaler, ja då får det bli ändrade planer igen, kanske tävlingssäsongen redan är över innan den börjat, men det får jag återkomma om. Hoppet är det sista som överger en och ännu har jag inte gett upp hoppet om 2019 års säsong.

På återsende o kör försiktigt.

/Björn Calavin

En cykelvår till mötes och varvvillig motor kontra lågvarvig.

Vårtecken inom cykelsporten duggar tätt!

Många lägger nu en grund inför säsongen på favoritön Mallorca, vårklassikerna radar upp sig under helgerna och vilka lopp sen, galen körning sista milen i Gent-Wevelgem härom helgen och Flandern runt, ja där fick man tyvärr inte sett så mycket…

För egen del så blir det inget läger på Mallorca denna vår, cykelbudgeten spenderades på Sportspec med resultatet en BMC Teammachine. Har kört på en Canyon Ultimate SLX med mekanisk Dura Ace under ett par år nu och den har varit kanon, men nu var det dags för en ny racer. 

Det är något speciellt att sätta sig på en ny cykel. Sportspec hade fixat allt med cykeln så det var bara att trampa, igång. Allting tyst, växlarna bara glider i och den rappa responsen. Ren o skär glädje.

Nu valde jag disc varianten och Ultegra med Di2, detta innebär en penalty i vikt i jämförelse med min gamla Canyon. Men med en total integration och rappa respons så lär detta betala sig med råge. 

BMC finns nu till salu i ett flertal affärer i Göteborg, sedan någon vecka även på CK Masters partner Rideaway. 

Undertecknad med årets raket. 

Eftersom jag dras med återkommande ryggproblem så gjorde jag en bike-fit hos Adam på art-V i Göteborg på min Canyon för något år sedan, nu gjordes en uppföljning med den nya cykeln, stämde av alla gamla värden mot hur jag trampar nu när jag sitter på Shimano riggen.

Trotts vissa akuta problem med stor snedfördelning i effekt den senaste tiden, så var det glädjande att se siffrorna som Adam plockade fram efter vissa justeringar. Jämn fördelning och max kraft på rätt ställe. Kan inte bli annat än bra det här.

Får lägga ett gott ord om Adam också. Oerhört seriös och erfaren när det gäller bike fit, jobbar främst med det som redan finns att tillgå och prylar är inte prio 1 att sälja vid en bike fit utan finns där om så krävs för att nå resultat.

Bike fit uppföljning hos Adam på art-V.

I Göteborg är det vår för cykelsporten på många plan.

Social rides samlar hundratals med cyklister och i sista helgen i Mars gick den första av stapeln i strålande solsken. 

För egen del så tillbringades dock den helgen på cykel i Halland. Jag o Cyklisten/Triatleten Lars Rosenkrantz styrde kosan mot Halmstad för ett par turer, på vägar jag sällan, om aldrig cyklat på. Både jag o Lars på nya cyklar för året och om premiärturen gick medelhårt på egen hand så trissades tempot stundtals upp på de i princip bilfria vägarna i Halland. Har nu lärt mig att passningen ”Det börjar bli lite snorigt nu” betyder att det går hårt nu, ska vi lugna ned oss lite…;-) Ja när män i lycra kommunicerar!
Blev en tur på strax över 13 mil, sista timman rätt kylslagen och gick rätt tom på energi då det bara blev en energibar på över 4 h allt som allt i energi, på tok för lite i det tempo som vi höll.

På lördagen hakade vi på Cykelslang Cycle Club och en fin runda på strax över 11 mil. Sista 1,5 milen blev det årets första lagtempo och med bara halvfräscha ben så lyckades jag med konststycket att ställa av mig själv ca 1 Km kvar till målet för lagtempot. Starkt kört av kvarvarande cyklister, målet med träningen uppnått och samtidigt en indikation att en bit kvar till toppform.

Lars R & Undertecknad i sällskap med Cyckelslang CC.

Ja veckan som följde fylldes med fler premiärer och kvitton på om form och om grundjobbet gjorts under vintern. Mastertisdag hade premiär i strålande solsken och strax över 30 cyklister slöt upp denna premiärtisdag. 

Mastertisdag med varvbana i Bergsjön.

Solljuset begränsar längden på passen under veckodagarna så här i början av säsongen, så premiären lades på en 6 Km lång varvbana i Bersjön.

Symboliskt för denna start hade vi lagt ut en bild på ett kosläpp och sällan har väl en bild varit mer slående. Banan lurar en lätt om man bara tittar på profilen och många var de cyklister som skenade iväg för att sen få ångra det i dubbelbacken i slutet.
Vi samlade kort ihop oss för ett varv till. Minnet är kort för fort gick det från början och helt klart behöver jag själv mer korta intervaller för att komma i någon slags tävlingsform, tröskelvärden ger lite i sällskap som dessa cyklister och på banor som denna.
Lite taskig placering inför dubbelbacken och det var kört att hänga med täten trotts över 500 W i snitt uppför backen över 40 s och över 700 W i peak. En sk prologhosta kom som ett brev på posten också.

Nåväl, kort stop för att samla ihop trupperna och sen på de sista 2 varven som kördes i ett svep. Även denna gång var jag för dåligt placerad inför sista gången uppför dubbelbacken, ett tecken på att formen inte riktigt är där när man inte placerar sig rätt inför avgörande moment.

Men det är som förväntat en första träning som denna, där elitkillarna redan varit igång ett tag och själv har man knappt kommit ut ur paincaven.

Mer om träning:

Till denna säsong har de tävlingsinriktade cykelklubbarna i centrala Göteborg samordnat träningarna under veckodagarna. Vi delar redan på arrangemangen av Göteborgsserien på Volvo Demo Center som gjorts möjliga av bland annat eldsjälen Ulf Rydne. Nu tar vi steget vidare att erbjuda utvecklande pass för tävlingscyklister i Göteborg.
Tanken är att vad som är bra för Göteborgs cyklister, är bra för klubbarna också.
Samarbetet innebär att träningarna är öppna för cyklister med tävlingslicens, cyklisterna kan nu få hårda, varierade och utvecklande pass Tis-Ons-Tors.
CK Master leder tisdagarna som vanligt, Onsdagarna leder Aktivitus Sports Club och Torsdagarna leds av Giro Cycle Club. Ledarna för passen synkar kontinuerligt så att inte samma upplägg o runda körs under samma vecka. 
Guided Heros och Mattias Reck stöttar CK Master och Giro Cycle Club med Coaching. För CK Masters del innebär det att varje pass har en plan och ett syfte med målet inställt att cyklisterna toppar mot ett antal tävlingar under säsongen.

Samarbete mellan ett par av klubbarna i Göteborg.

Helgen som gick så arrangerade klubben ett läger på Kinnekulle, det 11:e i ordningen.
Ca 90 deltagare samlades för 2 dagar av MTB och Landsvägscykling. 

Kinnekulle kanske inte har Mallorcas höjdmeter att skryta med men många cyklister har ”käkat styrlinda” i backen på norrsidan under loppen som arrangeras här. Målbacken på Kinnekulle kräver respekt annars biter målhanget tillbaka ordentligt.

Kinnekulles målbacke.

Nu blev det inte bara backträning under helgen då vägarna kring kullen är i princip bilfria, av god kvalitet och går genom ett vackert landskap. 

Officiellt var det samling kl. 17:30 på fredagen för inkvartering och middag. Vi var dock 3 cyklister som lämnade Göteborg strax efter lunch för att hinna med ett pass även på fredagen. Thomas Nilsson som kör i H50, David Hansson som kör Senior/Elit samt jag själv som H40 gubbe. Fredagen bjöd på fantastiskt väder, 17 grader varmt och en klarblå himmel.

1:a passet började lugnt o fint med en lite större loop än Kinnekulle loppen runt kullen, för att sen ge oss i kast med backen.  Mattias Reck från Guided Heros som hjälpt mig och CK Master sedan förra säsongen hade ordinerat 3x uppför backen i 40-20 intervall.

Hade som plan att försöka lägga intervallen runt 400 w, likt jag brukar köra hemma på Monarken. Att hålla sig på en viss effekt i verkligheten är svårare än hemma på Monarken visade det sig. Backen går i ett par etapper, inledningen och avslutningen är branta, där emellan ett flackare parti.
1:a 40s intervallen landade på 480w, nästa lite mer kontrollerat när lutningen var lite mer moderat och landade på lite över 400W. Sen kom den plattare delen av backen och en ny 40:a kördes igång och hastigheten plockades upp. Det var svårt att hålla uppe effekten nu. In i den branta delen, tenderade att starta för hårt på intervallerna, över 500w och det kostade i slutet av dem. Nu gällde det att bita i och hålla ihop det här.
Det lite för hårda inledningarna började nu ta ut sin rätt, men tillslut kom mållinjen och vi kunde vända runt o pusta ut några minuter innan vi gav oss på backen igen…
Till sist hade backen betvingats 3 ggr och vi kunde nöjda rulla ner till samlingen, middag och en skön dusch.

Efter en natts sömn så var det dags för det första av 2 pass denna dag. Efter en rejäl frukost var vi ett 15-tal cyklister som rullade iväg vid 08:30. För att undvika att få upp den goda frukosten började vi med att rulla ett varv runt Kinnekulle innan vi gav oss i lag med backen igen. Vi gnetade igång i en Belgisk kedja i ett tempo som får gå under epitetet snabbdistans. När varvet var komplett så var det dags för att ge sig på backen igen. Benen var inte superfräscha efter gårdagen men jobbet skulle göras. Tobias Belforth som är rask både i skogen o på Landsväg tog täten i ett tempo som var lite väl utmanande för min del med den dagsform jag hade. De första 30 s gick på ett snitt av 550w och en peak på över 700w. Detta kom att kosta senare ute på platten då jag gått på rött och behövde återhämta mig en stund, effekten gick ner och jag blev snart omkörd av ett par av våra starka juniorer samt Per Sigbrant som körde på sin tempocykel med enbart 53 klinga fram… Att han överhuvudtaget tog sig upp 3 ggr för backen är imponerande i sig, men att göra det topp 3 varje gång inger respekt. Men kanske det säger en del om övrigas klättraregenskaper också. ;-)

2:a varvet gick lite långsammare, backen avverkades med ungefär samma resultat som på första varvet. Efter återsamlingen så gav vi oss ut på sista varvet. Tempot trissades upp, en efter en fick ge sig och till sist var vi bara 6 man som gick runt. Efter Husaby dök våra ungdomar på MTB upp utmed vägen från skogen och bildade hejaklack när vår reducerade grupp körde förbi. Vilket skönt gäng! :-)
Tempot var hårt och efteråt konstaterade vi att alla tänkt samma sak, ska vi verkligen uppför backen efter detta varv!!! Ja så kom backen, inte mycket kräm kvar i benen nu. Landade på strax över 300 w i snitt med lite över 550 w i peak, inte mycket att skryta med när det är dags för tävling. 

Efter en god lunch så var det ut på platten mot Mariestad och i vad som kan beskrivas som Arn's hemtrakter. Om de flesta av Juniorerna var rätt rökta när tempot trissades upp på 3:e varvet runt Kinnekulle under förmiddagen och vi gått över 3h effektivt cyklande, så var det kul o se hur snabbt de återhämtat sig till pass nummer 2. De drillades av ungdomstränare Markus Lindén i konsten att göra en utbrytning och sen jobba ihop för att skapa en lucka. Att de som flög av kunde lägga av sådana rökare bara efter någon timmes vila, ja det funkade inte för mig. Jag satt med hela förmiddagspasset, men nu var det att åka lugnt i klungan som gällde. Att man åldersmässigt kan vara farsa till många av dem visar tydligt skillnaden i återhämtning, men också begreppet om att vara en "seg gubbe" som kan takta på i ett relativt hårt tempo ganska länge. Juniorernas effekt och effekt/Kg är inget jag kan konkurrera med, men de behöver ett par år till på sig att nå en uthållighet i snabbdistans fart för att kunna matcha mig där. 

Rundan som blev ca 60 Km lång, gick genom ett relativt platt men vackert landskap med ett par sträckor där vägen kantades av träd som gav en känsla av att cykla i en tunnel.

Utbrytning & Lagtempo i Arns fotspår.

Söndagens pass samlade endast 4 cyklister då övriga skulle köra Kinnekulleleden på MTB, började platt för att sen gå genom ett mer böljande landskap. Det var avsevärt kallare denna morgon och rundan gick först nordost för att sen vika söderut via Timmersdala, Lerdala och Eggby i distanstempo. Från Eggby matade vi igång ett lagtempo mot Lundsbrunn. I det delvis öppna landskapet var vinden vår motståndare och här märktes förmågan till plattdrag göra stor skillnad. Jag som växlade över till David, som för dagen var den starkaste av oss, fick bita i ordentligt när det var dags att komma in på rullen igen. Väl framme i Lundsbrunn så var de flesta av oss rätt rökta, men nu var det värsta gjort och vi rullade tillbaka mot Hällekis. Rundan slutade på 97 Km och totalt 33 mil på 3 dagar med delvis kuperad terräng satt fint på träningskontot.

Veckan som gått har bjudit på 2 hårda pass för egen del samt ett återbesök hos Osteopaten för att försöka komma tillrätta med min rygg/höft.

Mastertisdagen var kall men denna kväll körde vi oss verkligen varma.

Mattias Reck & Guided Heros recept för kvällen var relativt platt men hårda intervaller.

Vi inledde med 3x lagtempo i överfart. Detta innebar att vi i grupper om 3-5 man körde lagtempo som inleddes med ca 2 minuter relativt lugnt för att sen mata på stenhårt. Ja hårt blev det, man kan nästan beskriva det som en lead out 3ggr om och efter detta 2 på varandra frifartssträckor (tävlingssimulering). 

Första sträckan var böljande för att avsluta med Berthulsbacken. Olof Åström som är galet stark uppför satte årets första KOM på en Mastertisdag. Olof matade på uppför backen på 58s och 653 w i snitt, med peak på över 900w, gissar att detta landar då på ca 10-10,5 W/Kg i snitt, galet! :-)

Hann med en frifartssträcka till och väl hemma lagom till skymningen så landade kvällens distans på 81 Km.

Onsdagens pass med Aktivitus Sports Club blev ett ca 40 Km långt lagtempo i möjligt ännu kallare temperatur. Här tappade jag känseln helt i händerna då temperaturen låg runt nollan eller strax där under.

Benen var sega sedan Mastertisdagen och plattdraget var inte mycket att skryta över, men uppför blev det mer anständiga siffror. Ett bra pass i slutändan som totalt landade på 78 Km och bra komplement till Mastertisdagens korta men hårda segment. Finns väldigt goda förutsättningar att bli trött under veckodagarna i Göteborg framöver. :-)

Nu blir det vila ett par dagar efter att Osteopaten justerat min rygg något, sen är det på't igen. Till dess ha det så gott. Björn Calavin

Säkerhet vid träning o tävling, ökar antalet olyckor på tävlingar och om svaret är Ja vad är orsaken och vad kan vi göra åt det?

Inför Svanesunds linjelopp 2018 så hade jag haft en del problem, var tveksam till min form och stundtals gick det riktigt fort i loppet, speciellt i backen och jag var jag rätt nöjd med att jag hängt med så som jag hade gjort när det började närma sig målgång. Ett par cyklister satsade allt på ett kort och gick på utbrytning med ett par Km kvar till mål. Klungan rullade i ett relativt makligt tempo och tog upp hela vägens bredd efter den sista 90 graders svängen innan det var dags för spurten in mot mål.
Fick en olustkänsla redan innan vi tog den sista svepande svängen som leder in på den långa slakmotan mot målet. Är ingen spurtspecialist och det kändes väldigt oroligt i klunga, valde att backa bak då magkänsla sa att det inte var värt risken.
Strax före mållinjen small det ordentligt i hög fart. Kan inte säga vad som egentligen orsakade kraschen, men det tog riktigt illa för några cyklister. Kraschen var en i raden av krascher under säsongen 2018 i Masterklasserna.

Oturen kan alltid vara framme och det får vi acceptera, trotts allt så har vi valt att tävla och med det så utsätter vi oss också för vissa risker. Men hur kan vi minimera riskerna under tävling o träning?

I mitt förra inlägg berörde jag flyktigt att vi hade en tanke på säkerheten vid träningar på våra sk Mastertisdagar i Göteborg och tänkte i detta inlägg utveckla detta högaktuella ämne, nu när 2019 års säsong står i sitt antågande. 

När vi i CK Master satte upp regelverket för våra öppna träningar så hade vi tagit till oss av ett antal incidenter som hänt under föregående års träningar i Göteborgsområdet. De flesta av dessa regler är rent sunt förnuft, men nog så viktiga att poängtera om o om igen då det som är självklart för några inte är det för andra. Reglerna finner ni på dropbox länken: CK Master regler vid Lvg träning.

Kan dessa komma andra till hjälp för att undvika en enda krasch så har de bidragit med något.

Under träningar och tävlingar så befinner vi oss oftast ute på allmänna vägar med mötande trafik, vi ska ofta ta oss igenom stadstrafik och bostadsområden med alla de risker som det innebär. Nu finns det rätt mycket skrivet om vardagstrafiken så jag tänkte inte ge mig på det ämnet här utan istället ta upp några funderingar kring träningar och tävlingar.

Jag har ingen statistik eller egentliga fakta för min fundering, men under förra säsongen tyckte jag det var ovanligt många krascher i Masterklasserna på tävlingarna.

Om det är så, är det bara slumpen, otur eller något annat som vare sig tävlingsarrangörer eller cyklister kan påverka eller finns det saker vi kan förbättra och förändra? 

Att det alltid finns rötägg som vill förstöra kommer vi kanske aldrig ifrån, tänker på bla den eller de som slängt ut häftstift på vägen under Västboloppet i Burseryd. Var själv en av de som fick bryta pga av punka, ingen incident inträffade för egen del men surt att gå upp i ottan, släpa med sig familj till tävlingen, köra 95% av tävlingen för att sen få ringa för skjuts när de andra gjorde upp om segern. Trist för de som drabbas och också för arrangörerna. 

Men om vi bortser från rötäggen som inte förstår att de utsätter andra människor för risker så återstår faktorer så som vägen vi använder, arrangörer och cyklister och medtrafikanter.

Bansträckningens och arrangörernas inverkan på säkerheten:

Personligen så ogillar jag långa banor med många korsningar etc. ur ett säkerhetsperspektiv (kan finnas andra aspekter som tilltalar dock).
Arrangörerna tar på sig en stor uppgift att hålla banan säker för cyklisterna och medtrafikanterna, flaggvakterna har inga befogenheter att stoppa trafik egentligen och att sätta en omotiverad flaggvakt i en högriskkorsning är som att be om att något ska hända.  

Det går heller inte att uppmärksamma alla medtrafikanter om att det faktiskt pågår en tävling då banan är lång och kanske cyklisterna passerar en eller någon enstaka gång. I bästa fall finns det ordnat med MC ordonnans eller till och med poliseskort, men vad händer om tex någon stark cyklist tvingas till service och ska jaga ikapp, ja då är man i ingenmansland och med ett adrenalinpåslag och ett jävlar anamma så finns risken för olycka där. Nej då föredrar jag en kortare bana som är enklare att kontrollera och arrangörerna kan kraftsamla på de platser där det är mycket trafik eller risker av annat slag.

Ett bra alternativ som nyttjats i Göteborg och på ett flertal andra platser i landet, är att ett antal tävlingar förlagts till Go-kart banor, test banor mm.. Alternativet gör tröskeln lägre för de som vill börja tävla då ett par variabler försvinner såsom mötande trafik, refuger, potthål och stolpar. 

Nu skulle det bli ganska enahanda att bara tävla på denna typ av banor men de har definitivt en plats i tävlingskalendern, Nu och i Framtiden, anser jag.

Nu vill jag trycka på att jag tycker säkerhetsarbetet generellt är bra kring tävlingar i Sverige och Svenska Cykelförbundets personal ställer hårda krav på arrangörerna för cyklisternas bästa. 

Men jag har lite svårt för när de blandar tävling o motionslopp. 

Motionslopp ställer lite andra krav mot en tävling för att attrahera cyklister, här vill man ofta visa det fina landskapet och inte köra flera varv på en bana. Motionsloppen är till största delen också inriktade på cyklisternas upplevelse, inte publiken. 

En tävling där det går avsevärt fortare, är en tävling och ska innehålla en eller ett par utslagsgivande delar! Helst ska tävlingen också attrahera en publik som får se cyklisterna flera gånger. 

När dessa två ting blandas så har jag alltför ofta sett olyckor.
Med samlad start, tävlingsklass står i och för sig först, men med masterstart så är risken uppenbar att icke tävlingsvana cyklister (som kan vara starka individer) blandas med vana tävlingscyklister. När farten sen skruvas upp så händer det saker…

Attityden bland oss cyklister:

Ser man till Göteborgsserien som vi nu kört på Volvo Democenters provbana de senaste åren, så kan jag inte erinra mig om en enda krasch, samtliga klasser medräknat. 

Banan i sig är på många sätt ideal ur ett säkerhetsperspektiv då den är bygd för att Volvos kunder ska få känna av bilen i både backar o kurvor, på en vägbana med fin asfalt, inga refuger eller mötande trafik eller utfarter. 

Här blandas inte cyklister utan licens med de som aktivt tävlar. Uppdelningen gör att det blir lite lugnare att som icke licensierad att komma igång med att tävla och tävlingsklassen blir lite mer homogen.

Men jag tror en av de största orsakerna till att det inte hänt några krascher är med vilken attityd vi går in i dessa tävlingar med och att vi respekterar varandra. Samtliga har haft koll på sin kropp & cykel och chansar inte så att andra utsätts för fara. De flesta känner varandra och vill kunna se varandra i ögonen efter loppet och säga att det var juste kört och hen var värdig sin placering.

Om vi då ser på Masterscup tävlingarna så tycker jag att antalet krascher snarare ökat och om min känsla är korrekt så tror jag också att ett starkt bidrag till detta är just attityden under tävlingarna. 

·     Under säsongen 2018 har det hänt ett flertal gånger att en cyklist medvetet tryckt sin höft mot mitt styre för att han vill komma in där det inte finns plats. 

·     Jag har fått en pedal i framhjulet när cyklisten kastar sig ut i sidan från den position den hade utan att ha koll på var som fanns runt omkring.
Pedalen gjorde rent hus i framhjulet och jag tackade min skyddsängel att jag inte gick i backen, hjulet det var kört förstås.

·     På Arlanda test track så genade vissa i gruset och ”vallade” sig in i klunga genom mer eller mindre tackla sig in i klungan. 

Listan på exempel kan göras lång med onödiga situationer som skapas genom ett relativt vårdslöst och egoistiskt beteende.

I mitt tycke är detta ett jäkla ofog, fullständigt onödigt och mycket kopplat till attityd och brist för respekt för medtävlarna. Här har vi som tävlar en del att jobba med då vare sig arrangör eller tävlingsbana kan avhjälpa detta. 

Konsekvenser:
Till skillnad från proffsen eller en cyklist i början av karriären där ens framtid och ekonomi hänger på tävlingsresultaten så är den genomsnittlige Mastercyklisten heltidsarbetande och om man bortser från själva skadorna i sig som en krasch orsakar och faran med dessa, så kan en krasch få stora ekonomiska konsekvenser då sjukskrivning, material etc. kostar på och den lilla fördel man kan få genom det som jag kallar ett jäkla ofog är så liten i sammanhanget så detta borde upphöra omgående.

Varje cyklist måste respektera sina medtävlare och deras säkerhet och ha koll i princip 360° runtomkring sig under tävlingarna så hen inte utsätter andra för fara.

Hen ska också var ödmjuk över sin egen kapacitet och teknik inför varje delmoment i en tävling, vi kan inte köra som om vi fortfarande sitter hemma på trainern o tävlar i Zwift. Att gå all-in tills de svartnar må kanske inte få några konsekvenser framför bildskärmen men i en riktig spurt i 70 km/h så är det lätt hänt att vingla till eller gå på ett hjul om man tar i så man tappar kontrollen. Det får inte ske helt enkelt!

Vi kan minimera riskerna genom respekt, kontroll och att träna på de moment som kan uppkomma på en tävling.
Säkra tävlingar är också roliga tävlingar.

Låt inte rädslan för osäkra träningar och tävlingar få duktiga cyklister och trevliga kamrater att tappa lusten att välja bort den idrott som vi älskar så, nej se till att fler väljer att tävla och träna med klubbarna.

Kör hårt men säkert där ute.